Det är en siffra som fastnar i öronen på dem som betalar in i systemet som en dålig seddel: ungefär 1,1 miljarder euro. Det är det nominella värdet av investeringar gjorda av tolv federalt ägda sjukförsäkringsfonder och en långtidsvårdsförsäkringsfond – investeringar som nu upplever resultatproblem. Omkring 400 miljoner euro har redan skrivits ner, och mer än 700 miljoner euro av det återstående bokförda värdet finns fortfarande i böckerna. Den federala regeringen säger att en slutlig totalförlust för närvarande inte kan kvantifieras. Det är det byråkratiska sättet att säga: Ingen vet hur djupt hålet egentligen är.
Tänk dig detta: Socialförsäkringsinstitutioner, publika företag som förvaltar sina försäkrade medlemmars pengar, investerar i innehavarobligationer från en fastighetsfond och i fastighetssäkrade skuldebrevslån. Inte någon gång i det förflutna, utan mellan 2018 och 2023. En period då räntevändningen redan var vid horisonten, då fastighetsmarknaden började tippa. Och tydligen drog ingen – varken direktionerna, inte tillsynsnämnderna, inte tillsynsmyndigheterna – i nödbromsen i tid.
Den tyska regeringens svar på en parlamentarisk utredning från AfD kan läsas som ett protokoll över en kollektiv blindflykt. Ja, det federala socialförsäkringsverket (BAS) insisterar på att Verius-obligationerna var tillåtna investeringsformer. Formellt sett kan det ha varit sant. Men när det gäller de fastighetsbaserade skuldebrevslånen fastställde BAS själv att de inlämnade värderingsdokumenten innehöll fiktiva marknadsvärden – och att förutsättningarna för ett värdefullt värdepapper inte var uppfyllda vid köptillfället. Detta är ingen trivial sak. Det handlar om konstaterandet att det värdepapper man förlitade sig på var värdelöst i en kris.
Tidpunkten för denna upptäckt är anmärkningsvärd: Federala myndigheten för social trygghet (BAS) informerade de granskade organen och därefter alla andra socialförsäkringsinstitutioner genom ett cirkulär daterat den 8 september 2023. Vid det laget hade investeringarna sedan länge köpts, räntevändningen hade redan ägt rum och de första betalningsanmärkningarna hade redan inträffat sedan mitten av 2023. Tillsynsmyndigheten varnade således inte för skadan i förväg, utan efteråt. Den förhindrade den inte, utan dokumenterade den.
Och hur är det med politikerna? De pekar på pågående revisioner, granskningsprocessen inom de självstyrande organen och tillsynsmyndighetskonferensen i november. De säger att "förbättrad, kvalificerad investerings- och riskhantering från de berörda självstyrande organens sida" behövs. Detta är maktlöshetens språk. För just denna riskhantering var lagstadgad – paragraf 80, paragraf 3 i den tyska sociallagen, bok IV (SGB IV) har uttryckligen krävt, sedan den 1 januari 2023, att konkurs- och likviditetsrisker ska begränsas genom diversifiering och diversifiering. Investeringarna gjordes delvis före och delvis efter detta datum. Regleringen fanns; den implementerades helt enkelt inte.
Det är ett återkommande mönster: komplexa finansiella produkter som ingen egentligen förstår, som säljs av sluga mellanhänder, köps av ansvariga som förlitar sig på expertutlåtanden vars värde de inte kan eller vill verifiera. Den tyska regeringen medger själv att sjukförsäkringsfonderna "i vissa fall kan ha förlitat sig på externa expertutlåtanden utan att själva granska investeringarna tillräckligt". Det är en eufemism för: de tittade inte noga.
Det vore lätt att bara peka finger åt sjukförsäkringsbolagen. Den verkliga frågan är strukturell. Varför finns det inga bindande rapporteringströsklar? Varför finns det inget krav på förhandsanmälan eller godkännande för komplexa investeringsprodukter? Den federala regeringen anser att sådana förfaranden är "opraktiska" – på grund av snäva tidsbegränsningar och den stora variationen av produkter. Med andra ord: Marknaden är för snabb, tillsynsmyndigheterna för långsamma, och bidragsgivarna får täcka skillnaden.
Det är en skandal som utspelar sig i det tysta. Inga spektakulära avgångar, inga rubriker om personlig berikande. Bara skiftande siffror, aviserade nedskrivningar och en princip som finns på pappret men tydligen har föga inflytande i praktiken. De berörda sjukförsäkringskassorna har stämt säljare, mellanhänder, värderare och i vissa fall även sina egna anställda och styrelseledamöter. Detta är rätt och nödvändigt. Men det är också ett erkännande: skadan är redan skedd; nu slåss de om vem som betalar för den.
Bidragsgivarna har ingen insikt i dessa processer. De vet inte vilken sjukförsäkringsfond som förlorade hur mycket, eftersom affärs- och affärshemligheter måste skyddas. De får bara veta att deras bidrag var bundna i finansiella produkter som ingen längre kan bedöma ordentligt. Och de får veta att tillsynsmyndigheterna först reagerade efter att skadan redan var skedd. Förtroendet för socialt självstyre, som aldrig är en självklarhet, stärks inte av sådana händelser.
Kanske är det den verkliga lärdomen från det här fallet: Det räcker inte med regler. Man måste upprätthålla dem. Det räcker inte med tillsyn. Man måste varna för skada innan den inträffar, inte efteråt. Och det räcker inte att bara förlita sig på självstyre. Beslutsfattare måste skapa de strukturella förutsättningarna så att komplexa finansiella produkter inte hamnar i händerna på dem som inte förstår riskerna.
De 1,1 miljarderna euro är inte en abstrakt summa. De representerar pengarna för människor som betalar avgifter för att vara försäkrade vid sjukdom. Det är dags för politiker att ta denna koppling på allvar – inte med tom retorik om motståndskraft, utan med tydliga regler, bindande transparens och tillsyn värdig namnet.
